Jag skulle vilja skriva ner mitt liv.

Nu har jag säkerligen inte upplevt mer än någon av mina medmänniskor men det skulle kännas bra att få allt på papper.

Jag vill inte skriva ner allt för någon annan anledning än att ventilera ordentligt. Det är ett bra sätt att få perspektiv på allt som man varit med om och på alla känslor man haft genom åren.

Jag har alltid haft lättare för att skriva mina valda ord än att säga dem så jag tror det skulle göra mig gott att göra ett ordentligt försök.

Problemet är att det är såå svårt att börja... Vart börjar man? -"Det var en gång"? -" En gång när jag var liten"?

Jag har inte en aning... Kanske kan man ta hjälp av någon?

Om någon av er som läser detta vet vart man kan vända sig får ni gärna ge mig tips och idéer på vart jag kan vända mig för att få hjälp..

Inspiration behöver jag inte för att allt jag vill skriva finns redan i huvudet och i hjärtat jag vill bara veta var tusan jag ska börja..

Jag vill inte skriva en bok som andra ska läsa för att veta vem jag är , jag vill bara ha mina papper hemma så jag kan gå tillbaka och se vilken människa jag var vid olika tillfällen och stunder i mitt liv.

Jag tror nog att ni förstår vad jag menar=)

Så..om någon vet hur jag ska gå tillväga- hör av er i en kommentar eller liknande.

// Lina

För mig är kärlek ett stort ord som kan betyda många olika saker..För mig betyder det att ge någon av hela dig, att gråta och skratta tillsammans med en annan och att lita på varandra och att visa varandra ömhet och trygghet.Jag har inte varit så bra på att visa ömhet osv tidigare menhar mjukat upp för det nu. Jag är mer trygg i mig själv och jag känner att jag vågar visa någon hur jag känner och vad jag vill. Äntligen kan jag säga- hoppas bara att det inte är för sent..Nu finns inga hemligheter längre, jag är en öppen bok och pga det kan jag visa precis allt jag vill och jag kan ge av mig själv och ta emot på ett sätt jag inte kunnat tidigare.Jag älskar, jag älskar så det gör ont i kroppen. På ett sätt som får mig att känna mig lycklig för första gången på länge. Jag har känt samma lycka för 6 år sedan och när mina pojkar föddes. Och nu är den känslan tillbaka. Utan stress och krav vill jag att den ska få finnas kvar varje dag och för alltid. Det finns bara en person som kan få mig att känna så.. det har alltid bara funnits en person. Nu är situationen lite komplierad men jag hoppas såå innerligt att personen vet vad han får mig att känna och att han vet att det är han som jag vill känna de här sakerna med=)jag vill dela allt med den här människan fast på håll. Alltså förstå mig rätt- jag trivs bra med att ha mitt eget hem, min egen ekonomi och mina egna rutiner. men allt det andra..Jag har aldrig läst i någon regelbok eller i någon veckotidning att man måste dela Hela vardagen ( bo ihop ) för att leva tillsammans? Ibland kan det ju vara jättebra att vara på skilda håll, kanske tom bättre. Då får man ju egentid när man vill? Ja jag vet inte och nu var det ju inte det jag skulle skriva alls!Åter till ämnet: Jag älskar och jag njuter av hela mitt hjärta och med hela min själ och det känns helt fantastiskt! Nu ska det bara bli besvarat..? No stress...

Idag är dagen jag inte ville skulle komma.. Idag är det 10 år sen min far gick bort..

Jag tänker inte skriva så mycket om det förutom att jag önskar jag var emd mina pojkar nu.. att få krama dem och att få dem att känna att jag alltid komemr vara där.

jag behöver få ge dem den känslan och få känna att jag får det tillbaka, få veta att de alltid finns där!

Jag vill se dom springa och leka och bara vara sådär härliga som bara de kan vara! Nu kan ju inte Charlie springa men krypa, det kan han iallafall=)

Jag önskar jag bara kunde åka till dem just precis nu men jag vet inte, vi får se.. hoppas kan jag ju alltid göra iallafall! idag av alla dagar skulle jag behöva få ha dem nära mig... iallafall en liten stund..

Igårkväll vändes allt uppochner..

En gammal väns vän tog helt fel på vilket Lina jag var vilket gjorde att jag fick helt fel uppfattning och vissa saker. Så jävla onödigt! Men så var det iallafall. Hon trodde jag var någon annan och då bblev det som det blev!

Dagen idag har varit lugn och trivsam tillsammans med barnen. Eftersom jag var ledig idag var de hemma med mig. Vi har lekt, myst, skrattar och uppfostrat en del;) Bästa Lina var här en stund också på kaffe. Hon busade även hon med barnen och berömde dem så fint=)

Imorgon blir det till att lämna barnen kl 08.30 hos dagmamman för att sen bege mig mot jobbet och NHL12 release=)

Vi är inte överbelastade med förbokningar men en del har vi så det kan bli en del att göra. Plus att jag ska ringa en del kunder ang. fredagens releaser=)

Ska krypa ( bokstavligen ) i säng nu, är helt slut!

Ta hand om er därute!

Jag har en plan... dududududuuuu!

Mycket ska förändras här hemma från och med imorgon bitii.

Jag har ju gym/gympa kort på Friskis&Svettis som jag inte har använt på säkert 6 månader ( hrmpf konstigt att man ser ut som man gör? ) . Nu är det dags att snöra på sig gympapjuksen igen och svettas lite.. Jag skulle dock hellre ha kort på worldclass för där har de Zumba men men friskis är ett kanonställe med väldigt blandade människor=)

Nu till min plan: Eftersom de inte har Zumba på friskis har jag tänk börja dansa igen!

Jag dansade i många år när jag var yngre ( läs: ung ) och jag saknar det!

Jag var alltid så lycklig när jag fick dansa och det skulle vara underbart att börja igen och självklart blir det något åt det latinska hållet.

Det är lite tråkigt att börja själv men så får det bli, om ingen är sugen på att följa med vill säga=)

Prio ett på planeringen är att jag ska/måste ordna ett annat jobb. Jag måste få napp på något snart! Så fort jag har det ordnat med jobb så ska jag börja dansa igen. Ska vara alldeles lycklig och svettig igen hahaha=)

Jag måste skriva lite till...

Som uppföljning på förra inlägget..

Det finns en människa som varit speciell för mig i många år.

Vi delade mysiga stunder och härliga tankar för kanske 10 år sen och har funnits i varandra liv på olika sätt sedan dess.

Han är speciell, en vän som jag inte umgås med men som finns där mentalt och ger ett stöd ändå. Förstår ni vad jag menar? Svårt att förklara.

Han har själv barn och har ett trassligt förhållande bakom sig... ja jag tänker inte skriva om hans liv, det är inte mitt att berätta om.

Men skickar ett tack till dig M att du finns i närheten när jag kan behöva det.

Människor som finns i mitt liv finns där av en anledning.. många olika anledningar.

De människor som står mig närmast och som vet det mesta om min själ är de som får mig att må bra, de som ser bakom allt "det där" och stöttar och älskar med hela hjärtat.

Det finns även människor som kanske inte alltid får mig att må så bra- det är de som är genomärliga. De säger till mig att -" Nu Lina måste du tänka efter.. Eller -" Nu har du verkligen gjort bort dig... Helt enkelt så säger de människorna till mig när de tycker att jag handlat fel eller när jag helt enkelt ser tjock ut i den där nya tröjan jag köpte.. Såna människor är väldigt bra att ha runt sig när man vill ha den bittra sanningen.

Sen har vi det speciella facket där jag har mina barn och min familj. Min familj ( mamma och syskon ) kommer alltid ha en speciell plats. Jag har inte stått nära mina syskon pga att vi ej har samma far och pga åldersskillnad men ja det spelar ingen roll. Vi har en helt annan relation idag och det är jag glad för.

Min mor är min stöttepelare, den person jag ringer först jag fått en glad nyhet eller när jag behöver gråta som aldrig förr. Dagen när mamma försvinner försvinner en fruktansvärt stor del av mig själv. Vi har delat så mycket.. mycket sorg under min fars missbruk och mycket kärlek och stöd under begravningar och andra sorgestunder. Min mor var med när Vincent föddes. Det var helt fantastiskt att ha henne där och jag tror det var speciellt för henne med. Hon är även den som är brutalt ärlig och säger det som jag verkligen inte vill höra men som jag vet att jag behöver höra för att få en vidare perspektiv på situationen. Älskar dig!

Mina barn tänker jag inte gå in så mycket på då jag redan skriver väldigt mycket om dem.

Igår blev jag ifrågasatt... jag blev dömd... och jag blev trampad på.

För er som läser min blogg ,och som har varit med en stund, vet att jag har inte glidit runt på ett bananskal med en silversked i munnen ( vilken syn ).

Jag har kämpat, trugat, skrattat, gråtit, svävat på moln och vridit mig i svarta drömmar om natten.

Jag har en ångest inom mig som behöver utlopp, en sorg som behöver bearbetas och en passion som inte längre vill tyglas.

Jag har väldigt många fel och brister och de är jag fullt medveten om men mina fel och brister är ju en del av mig. Jag har gjort många konstiga val eller ja, jag har gjort många val som andra tycker är underliga. Jag har aldrig ångrat något. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg tänker jag alltid efter både en och nio gånger innan jag gör något. Ibland blir det fel ändå, tyvärr.

Igår sa man till mig att jag har gjort helt fel val, jag är en dålig mamma som inte håller ihop min familj , jag har inte ett riktigt jobb och jag är en dålig människa.

Jag blev så fruktansvärt ledsen, kände mig som den minsta människan på jorden och en del av mig tänkte- Är det så, stämmer det? Jag som tyckte att jag kämpat och varit så stark som jag kunde för att få allt att fungera. Kanske var det inte så. Kanske är jag en liten människa utan egentlig kraft. Är det så andra ser mig?

Idag känner jag mig nedbruten.

Sen jag var liten har jag varit glad för varje dag jag får vakna med ett leende på läpparna. Mest för att alla dagar varit så ovissa.

En missbrukande far som man inte visste om han levde eller var död. Missförstå mig rätt. Min far fanns hos oss, oftast, han var snäll och intelligent och väldigt ödmjuk. Men han hade ett beroende-droger. det var tufft och många gånger försvann han och vi fick gå i veckor, ibland månader, utan att vet var han var eller om han levde. Han överlevde och var sen nykter i några år tills han hastigt dog i cancer. jag var 19 när han dog.

Och när jag var 10 så rycktes vår syster bort, plötsligt en natt fanns hon inte längre. Petra var en fin, vacker och fruktansvärt envis människa som älskade livet. Och vi älskade henne.

jag har ett till sår i min själ som jag är rädd aldrig kommer läka.

Jag var liten, någonstans mellan 8-12, kommer inte ihåg. Jag minns var det var och vilka som var där. Jag minns Terrence Trent´Darby på stereon.

Ja svårt att skriva om det. Och det är inte som det troligtvis låter, eller ja det kanske det är. jag vet inte. Det är så fruktansvärt svårt.

För att nöta ner allt:

Jag har mycket glädje i mitt liv och jag försöker ta tillvara på varje sekund då jag är lycklig!

Men jag har också en sorg i hjärtat som inte vill försvinna. Jag har jättesvårt för att formulera mig , det är jättesvårt att sätta ord på känslorna och tankarna som cirkulerar. Min historia gör att jag ibland agerar lite konstigt men jag agerar aldrig på det sättet omedvetet! Jag vet alltid vad jag gör.

Vet man inte vart jag har varit får man inte döma mig.

Jag vet att det här inlägget är väldigt osammanhängande och konstigt men det måste bli så den här gången för nu skriver jag det som ploppar upp i skallen och i hjärtat.

När jag igår blev anklagad för att vara en dålig mor till mina barn..... Jag vet inte vad jag ska säga...

Sen jag flyttade till eget har jag , som jag skrivit tidigare , bara njutit. Den här helgen går i samma tecken. Om ca 2 timmar kommer min kollega Mattias och hans fästmö Sanette hit med tacos=) Mums- har inte ätit tacos på evigheter!

Har redan smuttat på rosévinet..;)

Jag vill verkligen ta tillvara på sommarens sista dagar, man känenr ju att hösten ligger i luften så nu är det bara att ligga i för att klämma ur det sista ur solen.

Jag har ju inte gjort något speciellt under sommaren.. tiden har gått åt till jobb, flytt osv osv.. har inte ens varit och badat iår. Och jag som Älskar att bada. Att få simma ut i någon kristallklar sjö och bara känna lugnet... men inte iår!

Iår har jag stressat alldeles för mycket så nu är det min tur att koppla av!

Efter tacosen blir det eventuellt en tur till någon uteservering.. Har fastnat rejält för Bishops. En mysig uteservering med god dricka och trevlig personal, ett bra ställe helt enkelt=)

Vi får se vad som händer... vill inte planera.

Sanette ( Nettan ) mår lite dåligt också så vi får se om Mattias kanske vill gå ner själv så vi kan snacka lite jobb också=)

Jobbet har känts lite sisådär senaste tiden så det skulle vara skönt att snacka av sig lite!

Alla har ju sina egna problem med sina jobb men ja.. jag vet inte..

Jag är snart 30 och sitter med ett kontrakt på 3h/v?? Jag vill och måste ha en stabilare arbetssituation än så!

För min familjs skull söker jag flera jobb varje dag men hittills har jag inte fått napp på något. Men jag kämpar vidare, någon måste ju tycka jag är intressant, hoppas jag. Jag är ju wett så twewlig iallafall;)

Ja nej.. jag får nog slänga mig i duschen nu och göra mig lite presentabel inför gästerna=)